När SSK senast vann var den 8 oktober, 4–0 borta mot Östersund. Sedan dess har det varit tungt. Man var minuter ifrån att ta poäng mot Modo, och då trodde de flesta – inklusive mig själv – att laget var på gång. Men det blev tvärtom. Det där psykologiska målet i slutet satte sig nog i bakhuvudet. Jag har sett det hända många gånger, och det lär hända igen – men förhoppningsvis inte flera gånger under samma säsong.
SSK har dessutom haft en del frånvaro under en längre tid, vilket gjort det svårt att ställa upp med fullt manskap. Men igår var man i princip helt ordinarie, förutom backarna Laavainen och Winglert – och det syntes direkt.
Inför matchen presenterade SSK ett nyförvärv. De flesta trodde att det handlade om en forward för att få in lite ny energi. När jag såg att det istället var en back som lånats in från LHC, blev jag nyfiken och googlade namnet. Jag hade hört det förut – och efter gårdagens match förstår jag varför.
Han må bara vara 172 centimeter lång och väga 75 kilo, men spela hockey kan han. Felix Öhrqvist var alldeles lysande. Det tog bara ett par byten innan han hittade rätt, och sedan dominerade han isen. Det kändes som om han inte gjort något annat än att spela i SSK. Och som grädde på moset stod han för matchens delikatess – en perfekt slagen lobb-passning till Dyk, i Björn Borg-klass. Dyks något turliga mål blev, i mina ögon, matchavgörande.
Med Felix i laget kommer SSK att lyfta – både i powerplay och i det offensiva spelet överlag. Hans briljanta skridskoåkning och spelsinne gör att han kan starta anfall ur ingenting. Förhoppningen är förstås att han stannar hela säsongen som planerat.
Första perioden igår var den bästa jag sett laget prestera i år. I den andra tog AIK över totalt och radade upp chanser, men då klev ”I Love” Härenstam fram. Han stod för den ena paraden efter den andra. SSK har en av seriens mest lovande målvakter i den unge supertalangen. Han är stundtals helt omöjlig att passera och gör många spektakulära räddningar. Jag gillar målvakter som är aktiva utanför målburen, och även där tillhör Love den högre klassen. Det är som att han ser vad motståndarna tänker göra innan de själva vet det. Sånt kan man träna på – men hos honom känns det som en medfödd gåva.
Var allt frid och fröjd då? Nja, nästan. Matchen var ett stort steg framåt, men några pusselbitar saknas fortfarande. Det slarvas en del i egen zon, och puckarna skvätts iväg lite för enkelt. Förvånande nog är det ofta de mest rutinerade spelarna som står för misstagen.
Ett annat problem är att laget inte riktigt kan matcha fyra kedjor över 60 minuter. Juniorkedjan är ivrig och energisk, men saknar tyngden i försvarsspelet. Det syntes både mot Mora och igår. Lyckligtvis såg även tränarna detta och begränsade deras speltid.
SSK behöver stärka truppen något för att kunna spela med fyra jämna kedjor. Just nu finns material för tre.
Men gårdagens seger var otroligt viktig – både för laget och för självförtroendet. På onsdag väntar Västerås borta, ett lag som börjat vinna igen och dessutom har tre raka mot oss.
Kan SSK spela lika smart som i första perioden mot AIK och ta vara på sina målchanser, då kan det mycket väl bli poäng – kanske till och med tre. Det vore precis vad det här laget behöver. För i den här ligan kan vem som helst vinna en match, men två i rad – det är en annan femma.
Som alltid lär det dyka upp en hel del SSK-supportrar i Västerås. Förhoppningsvis får de anledning att fira med laget efteråt. 
