Förhoppningen att SSK skulle vara lite på gång efter senaste vinsten fanns i tankarna inför matchen mot bottenkonkurrenten Västerås.
SSK inledde perioden rätt så piggt och tog även ledningen i matchen genom lagets bästa spelare, Wiå.
Perioden skulle dock sluta 1–1 då VIK kvitterar med ett rätt så enkelt mål.
Daniel Norbe har haft problem att få igenom sina skott, men idag hittade han igenom fem gånger – och ett av dem gick i mål och gav SSK ledningen med 1–2.
Sedan ger man VIK ett gratisläge genom att gå bort sig i egen zon, och det var kvitterat.
VIK tog även ledningen med 3–2 efter att SSK tappat pucken i mittzon. Målet känns aningen billigt, och jag tror att Love Härenstam tycker detsamma.
I början av tredje perioden utökar VIK sin ledning till 4–2, och här trodde jag att matchen var körd.
Det var nog många fler än jag som trodde det – men inte William Wiå.
Det är återigen han som gör mål och ger SSK lite luft mellan vingarna.
SSK tar timeout när det återstår tre minuter av den tredje perioden.
De plockar målvakten och satsar på sex utespelare.
Vid sex tillfällen i årets serie har vi plockat ut målvakten – och varje gång har det blivit mål bakåt.
Den här gången skulle den sviten spräckas.
Och det var inte bara den sviten som spräcktes – utan också Patrik Zakrissons målnolla.
SSK kvitterar till 4–4 genom ett fint skott av Zacke efter ett konstant tryck i spelet utan målvakt.
Efter målet blev SSK-spelarna alldeles för rädda om poängen och började spela krampaktigt, och ger faktiskt VIK chansen till alla tre poängen.
Här kommer Love in och räddar en poäng åt oss.
Jag gillar inte spelet tre mot tre. Tycker det blir alldeles för chansartat och ibland för passivt.
De kvicka spelarna som åker mycket skridskor har en fördel.
SSK chansar med att spela mycket med Aston i tre mot tre, trots att han haft en av sina sämre dagar på jobbet denna afton.
Han var inte ensam om det ikväll – tar det senare i texten.
Förlängningen avgörs av VIK, som tar tillvara på ett gigantiskt misstag signerat Aston och Albin Carlson, som båda dräller vid sargen och lämnar Komarek helt fri framför mål.
Han drar iskallt Härenstam och avgör.
Jag berömde nyförvärvet Felix Öhrqvist efter hans första match.
Han spelar med små marginaler, och mot AIK lyckades han med dem.
Mot VIK var det som bortblåst, och han var inne på tre mål bakåt.
Bara att hoppas att detta var tillfälligt och att han fortsätter åka skridskor och spelar mera på marginaler.
Det är nog det AJ menar när han säger att man inte är ödmjuka.
Men med ödmjukhet menar jag inte att man ska ta i mindre, utan att man spelar för laget – inte för sig själv.
Just nu är det för många som försöker göra det snyggt på egen hand istället för att hjälpa varandra.
Titta på Wiå – han åker mest skridskor av alla, går varje byte på 100 procent och visar hur man gör jobbet fullt ut.
Det är den sortens ödmjukhet SSK behöver mer av.
Likaså Stapley – han är lite väl självisk ute på isen och spelar för mycket på egen hand.
Han har mycket hockey i sig men jag tycker inte att det händer speciellt mycket.
När jag ändå är i farten att kritisera så måste jag nämna Engarås, Lindbäck och Liljegren.
När ska det lossna för dessa?
Jag berömde AJ för att ha satt ihop Harlestam, Lindbäck och Liljegren – alla tre är otroligt starka och stora spelare, men har svårt att komma på insida och hamnar mest i sargerna.
Måste ändå berömma lagets karaktär som hämtar ikapp ett tvåmålsunderläge.
Men de ska inte behöva hamna i den situationen mot lag som VIK, som spelar med en spelare på rulle och är beredd att sticka när misstag görs.
Där måste vi bli mera ödmjuka.
Nu väntar ännu en bortamatch imorgon mot Oskarshamn, som vann igår.
Kan vi spela som i den första perioden mot AIK och VIK kan det räcka långt.
Kanske är det dags att flytta på Stapley och Zakrisson igen och hoppas att de får fart på Aston och Dyk.
Ibland räcker det med att bli petad längre ner i hierarkin för att hitta lite grit.
