Thörn: Därför kommer jag aldrig glömma den sjunde maj 2024
"Det finns en slags förkärlek bland supportrar att klamra fast vid artister, teknisk briljans och individuella aktioner. Det har även jag varit förövare till i mina alster genom åren.Men ibland är det som glittrar mest inte det som lyser starkast."
Du bör redan nu skriva in den sjunde maj 2024 i ditt rödblåa hjärta.
Låt det ligga kvar i din egen mentala tidskapsel.
Kom tillbaka hit när det är tufft.
Gud vet att vi har upplevt mer skit än de flesta andra. Sett saker ingen annan ska behöva få uppleva. Fått känna saker ingen annan ska behöva få känna.
Fotbollen och kanske främst Helsingborgs IF stannar aldrig upp för en porträttbild. Det är inte i bilder våra hjärtan och känslor påverkas som mest. Utan i ögonblick. Hur vi jublade ikapp tillsammans med Adrian Svanbäck. Hur vi drog in luft tillsammans med Rasmus Karjalainen innan hans tillslag… Och den där stunden när du visste att du inte fanns någon återvändo. När kärleken blev evig.
Samtidigt behöver inte alla minnen vara korta sekunder. De kan även vara 90 minuter. De kan innebära att Kleber Saarenpää kan andas ut. De kan innebära att de här laget gav sig själva chansen att inte behöva titta på en tabell varje vecka, utan endast på sig själva, sin egen utveckling och nästa motstånd. För ett ungt lag, där individer ser på sin framtid som större än allt annat. kan det visa sig vara guld värt. Inte bara för de själva, utan även för Mikael Dahlberg men också för mig, dig och alla andra som upplevt smärta av episka proportioner.
Nej, minnen behöver inte alltid vara korta ögonblick. Wilhelm Nilsson kan nog titta tillbaka på detta minnet som sin bästa match hittills i HIF-tröjan. Det är ett minne som ger honom trygghet och en grund att trycka ifrån för en mittback som fluktuerat i sina prestationer men som igår inte bara visade hur bra han kan vara, men också hur bra han kan bli.
Därför kan vi glädja oss åt den sjunde maj 2024, för det ger oss en dag att titta tillbaka på när vi upplevt så mycket av allt det där som får oss alla att säga… “Nä, jag behöver något starkare”. Den där dagen, när mörkret blev till ljus.
Men för egen del kommer jag nog alltid komma ihåg den sjunde maj 2024 av en annan anledning.
Inget ögonblick. Inget avslut och inget leende.
Snarare en uppvisning i frysa tiden när allt annat far fram med fart och flärd. Sinnesnärvaro, intensitet och spelförståelse.
Det finns en slags förkärlek bland supportrar att klamra fast vid artister, teknisk briljans och individuella aktioner. Det har även jag varit förövare till i mina alster genom åren.Men ibland är det som glittrar mest inte det som lyser starkast.
Det Lukas Kjellnäs stod för igår, vid blott 19 års ålder, var något utöver det vanliga.
HIF har varit svältfödda på framgångar det senaste decenniet men inte på talanger. Ibland har man i bristen på sunt förnuft och i sportslig stress sprinklat väck dem som våg för vinden. De står och vinkar i Europas bakgårdar och viskar “Bli inte som mig”.
Jag kommer inte sitta här och skriva att Lukas Kjellnäs kommer bli x och y. Det jag däremot kan säga är att med ett nyskrivet tre-års kontrakt i ryggen, med en tränare som ger honom kontinuerlig speltid och sportslig ro slår historiens vindslag inte lika hårt som de en gång gjort.
Just därför kommer jag nog aldrig riktigt glömma den sjunde maj 2024.
Någonting säger mig att vi aldrig kommer glömma Lukas Kjellnäs heller.
