- When push comes to shove…
När det kommer till kritan var det här ingen imponerande insats av HIF. En stor anledning till det var att Benjamin Örn inte kom loss på samma sätt som veckan innan, en annan var att Harol Romaña inte var världens bästa vän med bollen idag och sist men inte minst hade Max Svensson problem med både egen beslutsfattning och Ängelholms försvarare.
Visserligen ska det sägas att Ängelholm var ett ganska rejält steg upp kvalitetsmässigt från förra veckans Eskilsminne, men på det stora hela var första halvlek en ganska knackig insats av HIF. Grieves idéer fanns där, med hög press, fart i bollen och med försök till anfall genom offensivt, högt lagda ytterbackar men det var ytterst sällan HIF kom till heta lägen utifrån de tankar som implementerats.
Om något så bekräftade första halvlek mycket av det som redan sagts. Att Romaña behöver tid och att en mer etablerad “spetsig” 10:a behöver värvas. Att värvningen av Fesshaie inte bara är viktig utifrån att högersidan är tunn, utan för att frågetecken fortfarande finns kring Svenssons egentliga kvalité vecka in och vecka ut. Till sist att en naturlig 9:a som erbjuder HIF konkurrens, alternativ och spets bör vara någorlunda högt på agendan.
- Pen to paper, ear to the ground.
Om någon trodde att 18-åringen Alvin Nordin skulle ge intrycket av någon form av bekvämlighet och nonchalans efter att ha skrivit ett nytt 4-kontrakt så var hans 45-minuter idag en ren örfil. Förra veckans insats var bra. Dagens insats var imponerande. Otroligt trygg med boll, rör sig över stora ytor, sätter upp anfall, en förmåga att vinna boll och är knappast rädd för närkamper trots sin kanske i sammanhanget tunna kropp.
Det finns en självklarhet i det han gör i en roll som kräver ansvar och spelförståelse. Frågan kryper allt längre ifrån till att handla om när Alvin Nordin kan ta nästa steg, till att istället handla om hur länge HIF kan hålla honom utanför. Debatten har HIF gått igenom förr. Debatten kommer väldigt ofta för ett HIF som söker nästa inkomstkälla, vars akademi sällan fått optimal ekonomisk utväxling på sina fabrikat, i en tid där klubbens ekonomi är minst sagt minimalistisk.
Just nu vill jag bara se mer av Alvin Nordin, isolerat från någon ekonomisk kalkyl och se honom just för den fotbollsspelaren han är. För det är där och bara där jag ler åt hans otvivelaktighet i sina aktioner. Det är också där jag nickar och avfärdar de som hävdar att det skulle finnas någon unken doft av kontrovers kring att yttra följande ord: Alvin Nordin är definitivt en kandidat till startelvan hemmapremiären 2026.
- What have you done for me lately?
Lucas Landgren Persson. Två ganska anonyma halvlekar. Två mål. 16 år.
Vem som helst kan se att Landgren Persson är en talang utöver det vanliga. För HIF:s nutida, sportsliga verksamhet hade det nog varit bättre för HIF att låta en mer naturlig 9:a spela där istället för Landgren Persson, för oavsett hur många biljetter du köpt till Landgren-Perssons hype-tåg måste du hålla med om att oaktat ålderskillnaden kändes Alexander Johansson mer naturlig, kom till fler avslut och hade mer impact överlag.
För HIF:s framtida, interna verksamhet är det nog en rätt bra idé att Landgren Persson fortsatt får speltid, gör mål, skapar rubriker och får utvecklas utan att vara någon hoppetoss som slängs in och ut med något grått argument om att hans “naturliga” position är vänsterytter och därmed också måste spela där. Detta har inte mer än sällan hämmat talangutveckling, då emfas istället borde legat på ökad spelförståelse och speltid snarare än någon konvention om position.
Det är tjockt på vänstersidan i Helsingborgs IF. Samtidigt har de här två veckorna knappast sänkt Landgren Perssons aktier. Att Max Svensson nu dessutom ser ut och blir borta en kortare tid ger honom möjligheten att på allvar visa att han kontinuerligt bör vara med i truppen 2026. Intressanta tider.
- Shadowplay...
Med tanke på HIF:s strama budget måste man ibland förlita sig på att spelare som hade ett knackigt fjolår studsar tillbaka detta året. Det är lätt att titta på ett innermittfält och en återvändande ytter som passar den beskrivningen.
En som däremot gått under radarn inför detta året är Max Bjurström. En del av anledningen till det är att jag fortsatt tror att Benjamin Örn kommer vara en av de första Grieve sätter upp på taktiktavlan. En annan är att Bjurströms skadehistorik gör att han är lätt och glömma bort. Men efter 90-minuter har han gett ett stabilt intryck hittills under 2026. Inte att han tar mig med storm, men positionssäker, förmåga att vinna boll, inte rädd för att löpa längs kanten och sätta upp anfall.
Det glöms bort fort att Bjurström fyllde 20 år bara för några dagar sedan och fortfarande har framtiden framför sig när fokuset är så starkt på andra spelare i truppen. Någon att fortsätta hålla ögonen på ju närmare April vi kommer.
- Into the mist…
Lukas Kjellnäs verkar allt mer bli den naturliga ledarhunden på det centrala mittfältet. Därefter verkar det däremot bli allt mer öppet om vem som tar plats bredvid honom. Nordin har på allvar gett sig in i debatten om en startplats, Ervin Gigovic gjorde inte bort sig idag och stod för en fin assist, Samuel Asoma visade embryon till kamp och bollvinst och då har inte ens nyförvärvet Daouda Amadou landat på svensk mark än.
Personligen är jag av åsikten att den ökade konkurrensen på mittfältet är rätt skön, då både Kjellnäs och Gigovic emellertid såg rätt bekväma och nonchalanta ut förra året. En del av det låg i att de båda var rätt medvetna om att det egentligen inte fanns någon annan som kunde ta deras plats. Ironiskt nog låg en stor del av förra årets misslyckanden på ett innermittfält som sällan såg bekvämt och verkade ha kongruens med resten av lagets delar.
På relativt kort tid har Grieve inte bara fått till konkurrens men en allt mer naturlig spelidé som utgår ifrån ett spelskickligt innermittfält som motor.
