Nej, det här lär inte bli något nyanserat referat och konstigt är kanske det - men energin och orken finns inte där undertecknad nu har slagit sig ner på sängen i sitt hotellrum för att lägga lite tid på att sammanfatta det här. Men ja, vilken toppendag det här blev. Charlton är klart för spel i The Championship kommande säsong och sätter därmed stopp för ett halvt decennium i League One. 
Wembley var redo, uppdelat till hälften mellan de båda lagens supportrar - där Charlton var klubbens som lyckats sälja slut på sin andel - och 76,193 åskådare begav på ett eller annat sätt till nationalarenan för att bevittna vilket lag som skulle ta steget upp och fylla ut den sista platsen i kommande säsongs upplaga av The Championship. 

Till ett öronbedövande läktartryck beträdde de respektive lagen den dekorerade innerplanen, laddad med eldkastare och pyroteknik. Som väntat var överraskningarna i Nathan Jones Charlton-startelva få - eller snarare obefintliga. Frågetecknet i Luke Berry besvarades med att han fanns med på bänken, men ansågs alltså inte fullt redo för att starta. Således var startelvan identisk med den som startade i det andra semifinal-mötet med Wycombe för en och en halv vecka sedan. 

Will Mannion fanns i mål och hade en försvarslinje framför sig med Kayne Ramsay, Lloyd Jones, Macaulay Gillesphey och Josh Edwards. Conor Coventry, lagkapten Greg Docherty och Alex Gilbert utgjorde det centrala mittfältet, och flankerades av Thierry Small och Tyreece Campbell på kanterna. På topp? Matty Godden, såklart. Formation? Ja, svårt att svara på. Stundtals 4-2-3-1, ibland 3-4-3, och då och då 3-5-2. På bänken återfanns - utöver Luke Berry - Ashley Maynard, Brewer, Alex Mitchell, Tennai Watson, Karoy Anderson, Chuks Aneke och Micah Mbick. 

Leyton Orient kom också med ett förväntat manskap - sitt bästa för dagen. En 4-2-3-1 uppställning, som innehöll samtliga nyckelspelare i Omar Beckles, Ethan Galbraith, Jamie Donley och Charlie Kelman. Lägg därtill före detta Charltonspelarna Sean Clare och Rarmani Edmonds-green, där den sistnämnda lämnade Charlton för Orient på deadline day i januari. 

Eftersom undertecknad befann sig på plats så påverkar det bilden av vad man får se och vad man upplever, därför känns det nästan svårt att redogöra för matchbilden och dess händelseförlopp. Det är nästan så man hade behövt se matchen i repris bakom en skärm, för att lägga pusslet och göra en bedömning om hur det hela artade sig egentligen.  

Känslan var i alla fall att båda lagen kom ut ganska bra men att det inte hände särskilt mycket inledningsvis. Inget konstigt i sig då båda lagen givetvis ville komma rätt in i matchen. Men ja, Charlton spelade faktiskt bra - bättre än vad man gjorde i semifinalmatcherna mot Wycombe. Då fastnade man för mycket i det längre spelet och kontrollerade bollen för dåligt. Absolut, det längre spelet förekom nu också för att få Orient att arbeta felvända, men nu kontrollerade Charlton bollen mycket bättre och höll den inom laget i högre utsträckning. Orient låg samtidigt hela tiden på rulle för att kunna ställa om - men när de tillfällena uppstod så sprang man in en Charltons väloljade försvarslinje som det skulle väldigt mycket till för att passera även i denna match. 

När halvtimmen var spelad dök det dock upp ett omställningsläge för Charlton som föranledde en fast situation. Tyreece Campbell satte fart mot Orients försvarare och straffområde, och åkte på en propp som delades ut av den tidigare lagkamraten Edmonds-Green. Charlton fick således ett frisparksläge en bit utanför straffområdet. Tre Charltonspelare diskuterade, en klev fram och det var Macaulay Gillesphey. Han skruvade bollen runt en tveksamt uppställd mur och bollen dök in till höger om Josh Keeley i Orients mål. Vild, vild glädje på Charltons del av arenan, men inte var det någon förvåning att en fast situation ledde till ett Charlton-mål. 1-0 (31). 

Att ha Charlton i ledning brukar vara ett gott tecken - så även denna gång. Orient kom inte igång med att sätta press på Charltons förrän en bit in i den andra halvleken, när man etablerade bollinnehav på Charltons planhalva och kunde spela runt den för att komma till inlägg eller överlapp på kanterna.

Detta var dock sällan något som skadade Charlton, som hanterar att stå lågt med sitt försvar på ett lysande sätt och som offrar sig monumentalt genom att kasta sig framför det Orient hotade med. Närmast kom man i alla fall när Charlie Kelman kom till avslut och fick se sitt skott få en annorlunda bollbana och ta i ribban och ut, sedan det touchats av en Charltonspelare. Innan detta hade man också haft ett par avslut från distansskott som gått tätt utanför - men det var heller ingenting som fick Charlton att skaka ordentligt. 

I stället skulle Charlton få omställningsläge där Greg Docherty kom till avslut och tvingade fram en vass räddning från Keely, samtidigt som projektet att spela av matchen pågick. Nathan Jones bytte i olika omgångar in Tennai Watson och Karoy Anderson, sedan Chuks Aneke och Micah Mbick. Charltonspelarna fortsatte att stå på sig och höll sedan ut under den elva minuter långa tilläggstiden som blev. 

Ja, Charlton höll ut, visslan ljöd och ett vilt firande kunde tillta. Charlton vann playoff-finalen - och gjorde det på ett vis som avspeglar hela säsongen. En rejäl defensiv som offrar sig för allt och som höll ytterligare en nolla - tillsammans med Will Mannion som plockade allt i luftrummet. Sedan räckte det med en fast situation - inte en hörna utan med en frispark, där den bitvis under säsongen hånade Macaulay Gillesphey klev fram och skruvade in en frispark. 1-0, uddamålsseger, igen. 

Nu ska undertecknad passa på att njuta några dagar - det var ju trots allt en barndomsdröm, att få uppleva en playoff-final på plats och ett avancemang, som gick i uppfyllelse. Sedan ska säsongen sammanfattas genom att betygsätta spelarna i säsongens Charlton-trupp. 

Omgångens poäng 
3p - Macaulay Gillesphey: Frisparken säger allt, det räcker så. 
2p - Lloyd Jones: Opasserbar även i denna match. Ståtligt! 
1p - Kayne Ramsay: Hängde med Orients snabba spelare bra och avvärjde det enda hotet Orient hade att komma med.


Matchfakta 
Charlton: Mannion; Ramsay, Jones, Gillesphey; Small (Watson 68), Coventry, Gilbert (Anderson 68), Docherty (c), Edwards; Godden (Aneke 80), Campbell (Mbick 81)
Ej använda avbytare: Maynard-Brewer, A.Mitchell, Berry

Leyton Orient: Keeley; Agyei (Abdulai), Brown (Ball 74), Currie, Donley, Beckles (c) (Happe 82), O’Neill (Williams 82), Galbraith, Kelman, Clare (James 74), Edmonds-Green
Ej använda avbytare: Phillips, Markandy

Mål: 1-0 (31) Macaulay Gillesphey
Domare: Andrew Kitchen
Publiksiffra: 76,193

UP THE ADDICKS!!!