Thörn: Dags för kontemplation...
"För varje match som går, för varje poäng han tar, desto närmre han kommer Superettan 2025, och därmed kommer även förväntningarna om 2026. En stor del har lagts på det kortsiktiga, men i takt med att det betas av kommer det långsiktiga"
På måndag kan du falla isär. På tisdag och onsdag kan du få ditt hjärta krossat. Torsdag börjar inte ens. Det är Fredag och jag är kär som The Cure en gång skaldade. Enkel, simpel pop för HIF-Supportrar som levt i misär och funnit sin bekvämlighet med vetskapen att det mest punkiga du kan göra i en svensk fotbollsmässig kontext är att hålla på HIF. Ur mörkret, ser vi det vackra i ljusglimten.
Ett mål från Benjamin Acquah, en fredagkväll när solen bäddade sig över Oympia. Där vill du leva och inte titta bort.
Jag tycker att du bör glädja dig åt Acquahs mål, tre poäng och en stabil känsla i en tabell. Jag tycker även att det numera finns tid till kontemplation. Detta då Saarenpääs tankeverksamhet har blivit etablerad och tydlig efter matchen. Han tycker själv att han har motsvarat förväntningarna med en ung trupp, extremt liten ekonomi och allting runtomkring.
Till viss del håller jag med honom. Till viss del avskyr jag hans obryddhet inför den aura HIF kommer med. Till stor del tror jag han ger blanka f*n i vad jag tycker.
Samtidigt tror jag det framöver kommer att sättas högre krav på hans förmåga att tugga tuggummi och gå samtidigt. För varje match som går, för varje poäng han tar, desto närmre han kommer Superettan 2025, och därmed kommer även förväntningarna om 2026. En stor del har lagts på det kortsiktiga, men i takt med att det betas av kommer det långsiktiga
.
Då kommer obekväma frågor. Frågor som sätter en större ansvarsgrad på både honom själv och Mikael Dahlberg. Matchen mot Varberg visade inte bara att förändringar kan vara välbehövligt ibland, att den envisa Kleber, Brage-Kleber, van vid kritik som aldrig kommer i Dalarna, ibland kan behöva ta Professor Kalkyl liknande promenader ibland och omvärdera gamla teorier.
En sådan är Amar Muhsin. Förvisso inget mål igår, men med böjelsen att göra något som HIF sällan annars gör, nämligen avsluta. Hans egna läggning av att springa djupt ner för hämta boll är inte en analys av honom, utan snarare indikation på Klebers smått enkelspåriga offensiv. Det återstår att se om att Saarenpää gör en fotbollsmässig Nicolaus Copernicus och inser att bollen inte alltid behöver gå runt en 10:a, utan till två 9:or i ett straffområde. Historien talar emot honom. Framtiden öppnar upp för honom.
En annan är Ervin Gigovic. En huvudvärk som varken Dahlberg eller Saarenpää vill ta i med tång, men som blir allt mer påtaglig för varje match som går. Hans mentala motvärn från att slå bollen framåt, hämmar HIF, i en tid där hans egna kontrakt hämmar än mer. Casper Ljung är just nu ingen intelligent värktablett, men kan på sikt dämpa huvudvärken och ligger dessutom i ekonomisk, sportslig och organisatorisk linje med klubbens utveckling.
Kleber lanserades som mannen som skulle våga ta obekväma beslut i en obekväm sits. Ironiskt nog har han fått stabilitet genom att agera bekvämt.
Uppehållet kommer innebära att närheten till frågor som han tidigare inte velat bry sig om, kommer allt närmre.
Hans svar kommer påverka hans arv.
