- "D'You Know What I Mean?"
Få människor inom Helsingborgs IF var så polariserande som Kleber Saarenpää. Få människor har de senaste 10 åren lyckats få till den närmast sekt-liknande inställningen till Stevie Grieve som nu råder. En del kan du klandra Lokalpressens AI-vinkel för. En del kan du klandra HIF:s sportsliga ökenvandring de senaste 13 åren för.
Med det sagt är jag glad att han är här. HIF behöver någon som med karisma och karaktär säger hur saker och ting ska vara. HIF har varit i starkt behov av en skolgårdsmobbare som tar bollen, sätter regler och säger när matchen och skolrasten är slut. Sista målet vinner, sa både han och Landgren Persson. Sen var matchen också slut.
Det kommer givetvis krävas mer än en trött seger i en försäsongsmatch mot ett gäng präktiga pojkar med Lundadialekt för att jag ska svälja Grieves Kool-aid helt. Samtidigt så fanns det också isolerade moment idag där jag med förra säsongens svartvita, melankoliska fotboll färskt i minnet kunde känna en svag lukt av Woodstock och någonting helt annat. En intensiv pressfotboll, passningar från mittbackar som slog igenom flera lagdelar och överlag en fotboll som lägger emfas på fart, snarare än innehav.
Kejsarens nya kläder gav mig en känsla av förväntansfull väntan på nästa vecka, snarare än någon beklämmande känsla av förvirring och bedrägeri. Det var också allt som behövdes.
- "Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning"
Med tanke på att HIF:s budget är lika tight som ett skruvstäd finns det två saker som måste vara drivande detta året. Intern konkurrens och att spelare som hade ett sämre fjolår studsar tillbaka. En av dessa är Max Svensson. Svenssons match idag visade att det är på den där vänsterkanten det just nu råder tightast konkurrens. Farten, tekniken och sist men inte minst avslutet ala Zlatan på Ferenc Puskas fick de flesta att nicka instämmande. Sedan kom Adam Akimey in till tonerna av Simple Minds “Don’t you forget about me”. Ett enormt flyt i sitt drivande med bollen, en kraftfullhet i sin fysik och en vilja att gå på mål.
I det korta perspektivet kan du peka på Max Svenssons oaktsamhet vid Eskilsminnes 1-0 mål, eller Adam Akimeys omständighet med boll. I det långa perspektivet kan du peka på Akimeys klart mer fördelaktiga ålder och kontraktslängd.
Men när allt är sagt var det här bara början på det som just nu ser och vara HIF:s tydligaste interna strid om speltid.
- “Alright Our kid…”
Jag hade inte världens största förhoppningar på en mittback från Frankrikes sjätte högsta serie. Jag menar, vad är egentligen grejen…? Det tog mig ungefär 15 minuter för att förstå Grieves förkärlek för Demba N’diaye. Väldigt stark i duellerna, bra på huvudet, förmåga att slå passningar genom lagdelar, ansvarsfull i sitt rörelsemönster. Fin attityd i det han gör, då han blev uppenbart sur på ett slarvigt insläppt mål, engagemang när domslut gick emot honom och med ett genuint intresse för att samarbeta med sina lagkamrater vilket inte ger mig bilden av någon flyktfågel som bara är här för att turista (Varför nu Helsingborgs karga vinterväder skulle ge den bilden?).
Det är en match mot ett division-1 motstånd men just nu vill jag bara undvika något nytt Finnbogasson/Lokeren-Debacle där ett kontrakt bara skulle skrivits på. Oavsett var den bollen ligger gav matchen idag mersmak.
- "Look up, Look far, Look wide."
Om Kleber Saarenpää satte svångrem på Örn och Bengtsson vet vi efter 45 minuter att så inte kommer bli fallet under Grieve. Båda två sattes ofta väldigt brett och fick ofta utrymme att släppa loss. Det kanske tydligaste exemplet på det var Benjamin Örns rusch och sedermera bollvinst fram till 1-0.
Vem som helst kan se att det finns väldigt mycket potential hos Örn och jag har tidigt gått ut hårt och sagt att detta året har potentialen att bli ett rejält genombrottsår. Visst, Grieves fotboll sätter mycket ansvar på en ung ytterback men jag har svårt att se att han inte ska kunna hantera den med sin förmåga att bryta igenom och storma fram med boll. Den sista lilla mixen som saknas i Molotov-cocktailen som är Benjamin Örn är beslutsfattande, något som fortsatt hoppas kommer med skotsk tydlighet och kontinuerlig matchning.
Angående Bengtsson… Tycker jag att det finns ett argument för Grieve att vara lite mindre försiktig. Bengtssons speed, teknik och förmåga att slå inlägg i fart hos bör vara ett utvecklingsområde för ett HIF som söker en ökad komplexitet i sitt anfallsspel. Något att hålla ett öga på.
- "Kids play…"
Det finns mycket hype kring 16-åringen Landgren Persson men idag hade han det rätt jobbigt att ha någon rejäl impact på matchen trots sitt mål. Istället var det rätt enkelt att titta annorstädes av vad HIF:s akademi har fått fram den senaste tiden. 18-åringen Alvin Nordin som kanske ska räknas som mer hemmastadd i A-laget än de flesta andra, gjorde en fin insats idag. En lite slarvig inledning men såg efter det väldigt bekväm ut i sin roll på det centrala mittfältet. En förmåga att skapa tid för sig själv, teknisk och rörlig gör att det finns en ganska naturlig ersättare för Ervin Gigovic i framtiden, och att Alvin nog inte heller ska avfärdas allt för mycket i nutiden.
I övrigt drog Jonathan Hasselqvist till sig min uppmärksamhet. En tydlig uppsida i sin snabbhet, något som hans teknik inte blir alltför lidande för. Hasselqvist har redan fått beröm under Grieves inledande veckor och det är lätt att förstå varför, då han driver på mål i fart, utan att sakta ner spelet med någon omständlig dribbling eller dylikt. Det har gjorts tydligt att nyförvärv kommer att komma på högerkanten, men för HIF:s och Grieves del är Hasselqvist en viktig påminnelse att HIF alltid har en brunn av ungdomlighet som man måste inventera.
