Det finns matcher som är resultat. Och så finns det matcher som är tillstånd. Sverige–Slovenien var det senare. En kväll där man plötsligt sitter där och känner något man inte känt på länge: stolthet. Inte den där slentrianmässiga, blågula plikten, utan den där obekväma, nästan överraskande stoltheten som kryper fram när man inser att något faktiskt har förändrats.
För det här landslaget… det ser ut som ett lag som kan vinna på flera sätt. Mot olika motstånd. Med olika hjältar. Och det är nytt. Det är kanske det mest imponerande av allt.
För låt oss vara ärliga: svensk handboll har varit i ett mörkt rum det senaste året. Inte bara herrlandslaget, utan hela nationen. Klubbar som blöder. Landslag som famlar. En identitet som gått vilse. Det har sett ut som kollektiv förvirring, som om hela sporten varit på ett misslyckat ayahuasca-retreat utan handledare – mycket ångest, lite insikt, inga svar.
Och så, mitt i detta, kliver Sverige in i ett hemmamästerskap och börjar spela handboll som om någon faktiskt förstått vad resan handlade om.
Det är inte perfekt. Det är inte alltid snyggt. Men det är vuxet. Stabilt. Modigt.
Det som slår mig hårdast är bredden i avgörande. Det här laget står inte och faller med en enda spelare längre. Claar är fortfarande viktig – men han är inte ensam. Det finns fler som vill ha bollen när det bränner. Fler som vågar ta ansvar. Fler som kan vinna matcher åt Sverige. Det är så man bygger ett lag som överlever ett mästerskap.
Och låt oss prata om Slovenien – på riktigt.
De kommer till den här matchen i ett skadeläge som borde ha knäckt dem mentalt redan i spelarbussen. Ett skadeläge som hade varit en ursäkt för de flesta. Men istället kommer de ut med en tydlig idé, ett jävla tålamod och ett anfallsspel som är så välregisserat att det nästan är provocerande. I första halvlek lyckas de exakt med det de vill: de dödar tempot, tar bort Sveriges kontringar, drar ner matchen i sin rytm och tvingar Sverige att spela länge, tungt och kontrollerat.
Och det är här det blir intressant.
För förr hade Sverige gått vilse där. Blivit frustrerat. Börjat stressa. Tvekat. Nu gjorde de inte det. De väntade. De justerade. De accepterade matchbilden – och vann ändå. Rättvist. Till slut helt utan diskussion. Att slå ett så pass välförberett, trotsigt och skickligt lag, trots att de faktiskt får igenom stora delar av sin matchplan, det är ett styrkebesked som smakar semifinal.
Det är där utvecklingen syns. I förmågan att vinna matcher även när motståndaren får som de vill delar av tiden. Sverige har fler vägar fram nu. Fler nycklar. Fler svar. Och när ett lag når dit, då är man inte längre ett projekt. Då är man ett hot.
Jag ska vara ärlig: Efter fjolårets VM var jag skeptisk till Apelgren. Skeptisk till riktningen, till tajmingen, till om han verkligen var rätt man för ett lag som behövde mer än bara nya ord. Men det krävs ett stort ledarskap för att inse att den väg man slagit in på inte håller. Ännu större för att våga backa, skruva om och börja om – utan att tappa gruppen. Det är exakt det Sverige ser ut att ha gjort.
Men det fanns ett aber ikväll. Den där förbannade vulkanen.
Att i ett läge där svensk handboll äntligen börjar hitta tillbaka till sig själv, sno en isländsk läktaridé rakt av och presentera den utan skam – det är pinsamt. Det är lathet förklädd till hype. Svensk handboll ska spela svenskt. Då ska också läktarkulturen kännas svensk. Egen. Ärlig. Inte lånad, inte plastig, inte gammal. Ingen vill se Norge sjunga Stad i ljus innan sina matcher . Precis så kändes det.
Men ändå.
Fredagskvällen i Malmö lämnar något kvar. En känsla av att svensk handboll har rest sig. Inte mirakulöst. Inte utan smärta. Men på riktigt. Som efter ett år av mörker, svett och självrannsakan – och nu, äntligen, med klarare blick.
Det här laget kan vinna EM. Inte för att det är Sverige. Utan för att det här Sverige kan vinna på fler sätt än ett.
