Ett nytt lag i samma tröja
Sverige kliver in i huvudrundan som något helt annat än det där darriga, osäkra kollektivet som stapplade ut mot Nederländerna i lördags. Då stod vi bredvid, lutade mot väggen, med armarna i kors och den där bekanta känslan i magen: nu ska vi se hur de ska lyckas göra oss besvikna igen. Och med all rätt. Svensk handboll har under 2025 varit som en utförsäkrad medborgare som en gång hade jobb, status och framtidstro – men som sedan tappade fotfästet. Tiden efter Solberg har gått åt till tillfälliga lösningar, halvhjärtade försök och ett självförtroende som sakta vittrat sönder. Redan innan första avkast låg misstron tung, som lukten av gammal rök och dåliga beslut.
Men något har hänt i gruppspelet i Malmö. De där gamla frågetecknen – försvaret, målvakterna, vänster nio – har inte bara rätats ut. De har förvandlats till tydliga markeringar, som när någon till slut dyker upp nykter till mötet och börjar ta ansvar. Det här laget har slutat ursäkta sig. De spelar nu med en självklarhet som kommer av att inte längre försöka överleva, utan faktiskt bygga något igen.
När strukturen ersätter paniken
Linjen mellan kontroll och sammanbrott är tunn, särskilt när man varit nere och vänt. För ett år sedan såg Apelgren ut som någon som kallats in till ett möte han inte var redo för – lite sen, lite fel, med blicken flackande efter svaren. I dag står han stadigt. Som en ledare som varit igenom skiten, lärt sig sina mönster och nu vet exakt vilka verktyg som krävs för att hålla sig på rätt sida om avgrunden. Det handlar inte om mirakel. Det handlar om struktur, tålamod och förtroende.
Och pressen, ja – den har varit konstant. Resultaten har uteblivit, tystnaden blivit allt mer påträngande. Som ett liv i väntan på nästa besked, nästa chans. Nu har de slutat vänta. Nu gör de jobbet.
Segern mot Kroatien var just det: ett arbete. Smutsigt, disciplinerat, utan krusiduller. Sverige stängde igen bakåt och gjorde det obekvämt för alla inblandade. Om man ska leta efter något att anmärka på går det att nämna Max Darj, som klev in efter 15 minuter och tappade några dueller när tempot var som högst. Men han växte in i matchen, justerade sig själv, tog ansvar. Precis som man måste göra om man vill stanna kvar.
Favoriter, och obehaget som följer
När Sverige nu går in i huvudrundan är de laget på den här sidan av slutspelsträdet som alla pratar om. Favoriter. Ett ord som smakar både hopp, bakslag, ångest och eufori. Island pekas ut som den svåraste prövningen, och visst – där finns risken för återfall. Men även ett snedsteg där behöver inte fälla allt, så länge resten sköts. Och just nu ser det här laget ut att inte tappa tron på sig själva vid första missräkning.
Det är alltid obehagligt när hoppet börjar växa igen. För man vet hur hårt marken slår.
Flera spelare har fått visa sin status och var de står, men ingen historia berör så mycket som Eric Johanssons så här långt in i turneringen. En spelare som varit ifrågasatt så länge att det nästan blivit hans identitet. För många chanser, för lite utdelning. Allt det där var sant. Men det ser ut att tillhöra dåtiden. Nu ser vi en Johansson som fått tydligt förtroende, en roll som passar honom och ett sammanhang där han äntligen kommer till sin rätt. Samspelet med Claar och Lagergren är stabilt och moget. Han spelar som någon som vet att han förtjänar att vara där.
Detaljerna som avslöjar allt
Och så finns de där detaljerna som avslöjar ett lag i balans. När Daniel Pettersson, inte störst på planen, kliver in och stoppar ett kroatiskt linjeavslut i slutsekunderna av första halvlek. När Wanne, trots formfrågetecken, går högst av alla och drar igång laget med en enkel gest. Eller Palicka. Denne Palicka. En man som kan piska fram nationalistisk eufori snabbare än någon annan i landet, efter ännu en räddning som får Malmö Arena att explodera.
Just nu ser det ut som att Sverige har hittat tillbaka till något som liknar trovärdighet. En trovärdighet som skrämmer övriga nationer. Sverige går in i huvudrundan som någon man, trots tidigare besvikelser, börjar lita på igen.
