1. Försvaret – den gamla sanningen
I fjol var det ett skämt. Ett dyrt, komplicerat och överambitiöst skämt. För svårt. För smart. Ett försvar konstruerat för ett lag som inte fanns. Och en förbundskapten som anklagades för att vara just det: för smart för sitt eget bästa.
Men här står vi nu. Med ett klassiskt svenskt försvar. Tight. Lågt. Kollektivt. Ett försvar som hellre lever med ett långskott än öppnar en korridor. Ett försvar som litar på varandra – och på att kollektivet alltid vinner i längden.
Det är ingen revolution. Det är en reträtt. Och ibland är reträtt det mest intelligenta draget man kan göra. Apelgren har svalt stolthet, gått tillbaka till ritbordet – eller kanske snarare till arkivet – och resultatet är ett svenskt försvar som i den här matchen är turneringens bästa. Punkt.
2. 9-meterslinjen – Apelgrens tre kort
Det har varit tydligt länge vad planen är. Och ännu tydligare nu att den håller.
Johansson. Claar. Lagergren.
Tre olika verktyg. Samma syfte.
Johanssons råa kraft. Lagergrens kyliga intelligens. Claars överlägsenhet – ja, det finns inget bättre ord. Det klickar nu. På riktigt. Ingen gör en svag match. Ingen överarbetar sina situationer. Allt är synkat, tajmat och brutalt effektivt.
Det är så här ett landslag ska byggas när matcherna ska avgöras. På tre världsstjärnor som får göra det dem är bra på. Apelgren har satsat på rätt hästar – och jävlar vad dem springer tillsammans.
3. Lagomland möter Balkan
Sverige var bättre än Kroatien i exakt allt. Utom på läktaren.
Per Kroat gick det ungefär tio svenskar när det gällde att göra ljud ifrån sig. Ett blågult vakuum. Ett rött, vitt och rutigt dån. En klassisk Balkan-kuliss som snabbt hade kunnat bli en mardröm om matchen fått annan riktning.
Och så det där typiskt svenska ögonblicket: en glad, sannolikt överförfriskad supporter som tidigt försöker dra igång något. Entusiasm. Glädje. Liv. Hade i andra sammanhang absolut framstått som dryg men i det här, fullkomligt nödvändig. Tre minuter senare: ordningsvakt. “Sätt dig ner.”
Snälla. Låt en man leva lite. Skärpning Malmö!
4. Den blöta Keepern
Bollen byttes. Och byttes. Och byttes igen.
Efteråt var alla överens om varför. Den svenska målvakten. Den mänskliga duschen. Appelgren – enligt spelarna den svettigaste människan som någonsin stått i ett handbollsmål.
Varje räddning innebär en genomblöt boll. Byte, paus och lite konfundersamhet.
Inte mig emot.
Dränk bolljäveln Äpplet.
5. Tillåtelsen att drömma
Jag har varit skeptisk. Länge. Vägen har varit enkel, ja – men mardrömsåret låg där i bakhuvudet. För mycket instabilitet. För många frågetecken. För lite självklarhet.
Nu finns den där. Stabiliteten. Tyngden. Lugnet.
Det här är ett lag för medalj. Semifinalen ska inte missas. Schweiz är inte på nivån. Slovenien är för skadeskjutet. Island och Ungern – möjligtvis ett av dem. Inte båda.
Sverige spelar semifinal. Och där finns ingen anledning till blygsamhet. Inte ens inför Dansken. Efter Danmarks fall mot Portugal finns det plötsligt utrymme för något farligt: hopp.
Och hopp, i rätt händer, är ett vapen.
