1. Ångesten
Ingen spelare kommer någonsin erkänna det här öppet – handbollsspelare pratar hellre om ”fokus” och ”process” – men psykologi är lika avgörande som klister på fingrarna. Sverige gick in i den här matchen med ena foten i slutspelet och kaffet redan halvupphällt. En förlust? Obekväm, ja. Avgörande? Knappast.
För Island var det något helt annat. Det här var inte en match, det var ett hjärtstartsförsök. Förlora och drömmen börjar lukta liksäck. De spelade som män som visste att nästa misstag kunde bli deras sista andetag i turneringen.
Island brann. Inte som ett värmeljus, utan som ett hus där någon fortfarande är kvar där inne. Sverige däremot försökte spela sig till samma desperation med huvudet – och det går inte. Man kan inte fejka panik. Man kan inte rationalisera fram dödsångest.
Resultatet blev enkelt: Island snuddade vid sitt max, Sverige höll sig bekvämt under sitt. Och i den ekvationen vinner alltid laget som har mest att förlora. Svårare än så är det inte.
2. Gizzli
Världens bästa duellspelare råkade befinna sig i Malmö den här kvällen, och han gjorde vad han brukar göra: plockade isär ett försvar som om det vore byggt av pappkartong och goda intentioner. En mot en, gång på gång, samma resultat.
Att Sverige inte hade en tydligare plan för hur man skulle stoppa en spelare som blivit MVP två gånger i Champions League Final Four är… ja, märkligt. Den ena gången spelade han sig till utmärkelsen med armen ur led, vilket säger ungefär allt om vilken sorts varelse vi har att göra med här. Det där är inte talang, det är ren överlevnadsinstinkt.
Och ändå fick han ytor. Tid. Mod. Precis det man absolut inte får ge en spelare som lever för att vinna sina dueller. Det var som att släppa in en hungrig varg i en fårhage och hoppas på god stämning.
Missförstå mig rätt: det var smärtsamt att se som svensk. Men också… omöjligt att inte njuta. För ibland får man bara acceptera att man är publik till något större. Gizzli var inte bara bra ikväll – han var sevärd, obehaglig och fullständigt jävla otrolig.
3. Gottfridsson
Man börjar på allvar undra vad tanken med Jim Gottfridsson är i det här mästerskapet. Och när man börjar ställa den frågan om en av Sveriges mest intelligenta handbollsspelare – då är något fel.
Det svenska anfallsspelet körde fast fullständigt i första halvlek. Maskinen hackade, idéerna tog slut och allt kändes som improvisation utan kompass. Då kom Gottfridsson in. Inte som någon frälsare, men som något ännu mer sällsynt: ett lugn. Struktur. En känsla av att någon faktiskt läste spelet istället för att bara överleva det.
Han dominerade inte. Det här var ingen one-man show. Men han var, utan tvekan, en av Sveriges mest framgångsrika spelare i första halvlek. Ändå är känslan att förtroendet för honom just nu är… svalt. Nästan misstänksamt.
Tanken att spela Gottfridsson och Claar tillsammans har alltid funnits där, som en idé man sparar till ”vid behov”. På pappret ser det ut som en kombination som borde fungera – hjärna och kraft, tempo och kontroll. Men trots ett anfallsspel som blödde från flera öppna sår fick vi knappt se den konstellationen alls.
Så frågan ligger kvar på bordet, obekväm och helt rimlig: vad är egentligen planen med Jim Gottfridsson i det här EM? För just nu känns han mer som en livboj man vägrar kasta ut än som en självklar del av räddningsinsatsen.
4. EM
Det har tjatats genom hela turneringen om hur brutalt EM-slutspelet är. Alla matcher är tuffa, inga dåliga lag, minsta misstag blir straffat. Allt det där är sant. Och just därför är det också helt rimligt att Sverige någon gång kliver rakt in i en riktigt dålig match.
Nu kom den. Och det behöver faktiskt inte betyda någonting. Framför allt inte mot ett Island, givet hur tabelläget såg ut inför avkast. Men låt oss åtminstone vara ärliga: kalla en spade för en spade. Det här var inte ”små marginaler” eller ”lite stolpe ut”. Det var en alldeles för jävla kass insats. Punkt.
Och ändå – världen går inte under. EM avgörs inte i en enskild gruppmatch när förutsättningarna redan finns där. Minns 2022: Sverige snubblade sig vidare från det första gruppspelet, såg stundtals lika vilsna ut som här… och det slutade med EM-guld runt halsen.
Så ja. Det här var skit. Riktig skit. Inget att linda in, inget att bortförklara. Men också inget att älta ihjäl. Skaka av sig, gå vidare, och låt det här bli just vad det var: en dålig kväll i ett långt, skoningslöst mästerskap.
5. Publiken
En längre take kommer på det här, men redan nu kan vi konstatera en sak: Sverige må ha varit värdelösa i handboll ikväll, men det fanns en match vi förlorade ännu hårdare. Läktarmatchen. Och den var inte ens nära.
Malmö som arrangörsstad förtjänar ett rejält frågetecken efter den här kvällen. För de svenska spelarna spelade inte hemma. De spelade på bortaplan. I sin egen jävla arena.
Malmö Arena blev fullständigt annekterad av den lilla ö-nationen i nordväst. Så till den grad att man börjar fundera på om det här inte redan är Islands tredje största stad. Blått, vitt, rött överallt. Ljud, tryck, puls. Allt det där som vi borde äga i sådana här matcher.
Och det värsta? Det såg inte ens ut som att vi försökte försvara den. Inga ambitioner. Ingen motreaktion. Inget ”det här är vårt hus”. Så, Island – den är er nu. Bara att ta den. Vi lämnade dörren öppen, släckte lampan och gick därifrån.
