1. Ge mig en man ifrån Eskilstuna
Sandell var som ett barn som fått låna hela lekplatsen – briljant, galen och totalt omöjlig att stoppa. Men bäst? Nej, bäst var Eric Johansson . Ja, samma Eric Johansson som innan turneringen var ett enda stort frågetecken, som en gammal gitarr som låter falskt varje gång man försöker spela den. Flera mästerskap har han förstört som en bartender som häller upp fel drink på exakt fel sätt – och nu, plötsligt, står han där och serverar fullträffar som om han hade magi i händerna.
Det finns rykten om att han fått hjälp av en dansk psykolog, ge mig hans nummer så kanske han hjälpa mig efter varje misslyckad utekväll.
Det här var inte bara bra. Han spelade som om han dansade på Slovenien med en iskall glimt i ögat, och varje passning var en liten spottloska mot all logik. Jag kan inte minnas att jag sett honom göra en bättre landskamp
2. Ge mig lite Hat
Malmö vaknade idag. Och inte som en morgontrött tonåring som bara vill ha kaffe (Nocco) – nej, som en stad som klätt sig i svart läder och bär gnistrande hat som accessoar. Publiken var pigg, elak och precis lagom ondskefull för att få Slovenien att känna sig lagom ovälkomna.
Redan under spelarpresentationerna hördes små, nästan skamlösa burop – inte på det riktiga viset som vi hade kunnat förvänta oss på balkan, utan på det där typiskt svenska, lite tafatta viset som säger: “Vi försöker vara elaka men vi är egentligen för artiga.” Men vafan, det var en början. En smula hat är alltid bättre än inget.
Mot Island hoppas jag på mer – något riktigt giftigt om någons kusin, eller att Grönland äntligen får stå som vår nya favoritö i Atlanten, för hat kan vara lika kreativt som en poet på espresso och LSD. Publiken ska inte bara störa – de ska charma, reta och få motståndarna att önska att de aldrig lämnat hotellrummet. Låt hatet bli konst.
3. Ge oss något offensivt att möta
Minns ni när motståndarna bara var “lite offensiva” och svenskarna plötsligt blev som förvirrade katter på ett halt golv? När vi inte fick möta ett lågt 6–0 och hela landslaget stod där, höll upp vita flaggor och mumlade något om nästa match? Ja, den tiden är död och begraven.
Idag var det något helt annat. Med Claar, Johansson och Sandell på nio meter blev slovenerna fullständigt överkörda. Deras försvar? Tamare än en sömnig kattunge på en filt i solen. Svenskarnas anfall var som en välriktad kulkanon – vacker, effektiv och dödlig. Du kunde nästan höra slovenerna tänka: “Vad i helvete hände här?”
Offensivt? Vi är konstnärliga, brutala och lite psykopatiska på samma gång. Och Sloveniens försvar? De såg ut som statister i en tragedi de inte riktigt förstod.
4. Ge mig en Slovensk m9
Säg vad ni vill om slovensk handboll – men finns det någon annan nation som kan trolla fram m9:or som de? Zormann, Zarabec, Bombac… och nu Makuc. Det är som om varje passning, varje rörelse är en liten dikt, en elegant smocka mitt i ansiktet på motståndaren.
Att äga ett anfallsspel som de gör är mer än handboll – det är ren konst, en slovenskt signatur som får alla andra att känna sig som amatörer som försöker måla Mona Lisa med kritor. De dikterar tempot, riktningen, allt. Slovenien spelar inte bara handboll – de dirigerar den, som en arg maestro med svett i pannan och hat i blicken.
En studieresa till Ljubljana känns inte bara som ett måste – det är mer som pilgrimsfärd. Vill du förstå hur man förvandlar ett anfall till poesi som motståndarna inte kan smaka på utan att bränna sig? Då är det dit du ska. Makuc & Co är inte bara spelare – de är små, perfekta maskiner av genialitet och gnista, och varje gång de rör bollen känns det som att världen står stilla en sekund för att bara beundra deras skicklighet.
5. Ge mig en Fullsatt Arena
De som var där? Fantastiska. De gav allt, betydligt bättre än i de flesta andra matcher i mästerskapet. Men hallå – det ska inte eka tomt som i en övergiven kyrka under en EM-match som betyder allt. Tomma stolar i arenan är som skrattande spöken som påminner oss om att arrangören inte riktigt har koll.
Rent sportsligt? Skönt att slippa Färöarna och deras anti-handboll, men mästerskap handlar om otroligt mycket mer än bara sport. Publik, puls, hat, kärlek – det är atmosfären som skapar magi. Till och med en 7-mot-6-hatande Bitter skribent som jag förstår att dem hade bidragit med energi och galenskap, både i foajén och på läktaren. Arenan ska inte bara stå där – den ska leva, skrika, reta och koka på ett konstnärligt sätt. Fullsatt eller död, valet är enkelt.
