3. YSTAD IF

Förra säsongen var en enda lång eriksgata. Ystad marscherade genom Handbollsligan som Nordkorea på en nationaldagsparad – inga leenden, bara total dominans. Ett av de mest överlägsna SM-gulden på åratal. Och ändå står vi här, inför en säsong där laget känns svagare, lite mer mänskligt. Men ibland måste man ta ett steg bakåt för att kunna hoppa två steg längre.

På ungdomssidan har Ystad förvandlats till ett litet Vatikankoncil för handboll. Årskull efter årskull – från 06:orna till 10:orna – producerar talanger som om de hade helig ande i blodet. Vi kommer snart se ett A-lag där nästan varje spelare sprungit barfota i Ystadshallen innan de kunde stava till “Rundgång” Men det är också här paradoxen föds: för just i år är A-laget sämre.

Tappet av Joelsson? Knappast ett sår som blöder – Hultberg känns som evolutionens nästa steg, en spelare med potential att överskrida allt Joelsson hann med. Även om förlusten av Hvenfeldt gör ont, så har man med Lindén en målvakt som kan blomma om han bara får mer förtroende. Men låt oss vara brutalt ärliga: det är på högernio Ystad blöder som Jesus på korset om man jämför med förra säsongen. Kristian Olsen var bäst i serien, Kim Andersson behöver ingen presentation – och nu är båda borta.
In kommer Gustav Näslund från Skånela. Ingen dålig värvning, men konstig. Nästan som när en regering först pratar om klimatomställning och sen plötsligt sänker bensinskatten. För Näslunds intåg innebar också att man släppte sin egenfostrade norrman Collin Tönnesen – norsk ungdomslandslagsman – rakt i armarna på HK Malmö. Snacka om att tala om satsning på talang med ena handen och kasta ut talanger med den andra. Näslund får bära ett ok större än Atlas: inte bara ska han ersätta Olsen och Andersson, han måste dessutom vara bättre än Tönnesen i Malmö för att inte framstå som en felrekrytering. Lycka till med det.

Men Ystad rasar inte ihop. Det här är inte 2010-talets vingliga upplaga. Laget har en stadig stomme, spelarna kommer vinna massor av matcher, och framför allt: de har Oscar Carlnén. Låt oss vara tydliga – Carlnén är ligans starkaste tränarnamn. Han har en nyfikenhet men också en realism i det han gör som gör att han aldrig tappar bort helheten. Under honom har Ystad blivit stabila på riktigt.

Så nej, man vinner inte serien iår. Men tredjeplatsen känns skriven i sten, och från den positionen kan Ystad samla kraft, vässa sina vapen och sikta på ännu ett SM-guld i maj. Det här är inte slutet på en saga, det är bara ett av kapitlen. Ystad IF blir föreningen att jobba emot dem kommande 5 till 10 åren, Detta året är bara ett avstamp mot en ny tid och en ny dominans.