Jag har följt idrott sedan barnsben och minns fortfarande hur Lasse Virén tog dubbla OS-guld 1976 i Montreal. Hela den tjocka släkten satt som fastklistrad framför TV:n och följde varje gren. Vi hade till och med färg-TV, vilket var långt ifrån självklart på den tiden. Den där OS-sommaren blev startskottet för mitt enorma idrottsintresse.
Jag har alltid gått mot strömmen. När alla höll på Ingemar Stenmark höll jag på bröderna Mahre. När hela gården delade sig mellan Leksand och Brynäs höll jag på SSK. När Björn Borg dyrkades höll jag på Jimmy Connors. Connors var dessutom något som blivit allt mer sällsynt inom idrotten – en fair play-spelare. Vid ett tillfälle kunde han till och med påpeka för domaren att bollen faktiskt var inne, trots att han själv förlorade poängen. Det är sådana ögonblick som skapar verkliga förebilder.
Fair play – en förutsättning för trovärdighet
Fair play är en grundbult inom idrotten. Det handlar om respekt – för motståndare, medspelare och domare. Tyvärr ser vi allt oftare spelare som försöker ligga steget före domarna genom att filma till sig utvisningar. I en snabb sport som ishockey är detta svårt att upptäcka i realtid, men konsekvenserna blir stora.
När spelare medvetet försöker lura domare bryter de inte bara mot reglerna, de undergräver hela sportens integritet. Därför har många ligor infört strängare straff och videogranskning för att komma åt problemet. Ändå känns det som att hockeyn – både i HA och SHL – släpar efter. Hårdare och tydligare bestraffningar för filmningar borde vara en självklarhet. Annars riskerar sporten sin egen trovärdighet.
När filmningar avgör matcher
SSK har nu i två hemmamatcher i rad drabbats av situationer som i mina ögon är solklara filmningar. Mot Västerås blev konsekvenserna förödande. Utvisningen ledde till powerplay, mål och till slut förlust av alla tre poängen.
Mot Mora upprepades känslan av orättvisa. SSK var på väg att vända matchen, kvitterade sent till 1–1 och fick i förlängningen ett gyllene läge att avgöra och ta två livsviktiga poäng. Då händer det som inte får hända. I situationen ser det ut som att Mora målvakt söker kontakt med Liljegren, som inte har någon uppsikt bakåt. Målvakten faller och i samma veva drar han av sig hjälmen för att förstärka det hela – och domarna går på situationen.
För mig är detta precis den typ av agerande som riskerar att urholka hockeyns själ. Ilskan och maktlösheten var total. När matcher avgörs på det här sättet är det inte skicklighet eller kamp som står i centrum, utan cynism.
Mora vinner senare matchen på straffar – och ironiskt nog hyllas samma spelare som matchhjälte.
En avgörande vägval
Händelsen är nu anmäld, och jag hoppas innerligt att den prövas och leder till en fällning. Inte av bitterhet, utan av omsorg om sporten. Om sådant här får fortsätta utan konsekvenser riskerar ishockeyn att ta död på sig själv.
I slutändan drabbar det publiken. Det drabbar spelarna. Och det drabbar framtidens idrottsintresserade barn som ska hitta sina förebilder. Utan fair play, utan integritet, finns det inget kvar att fastna framför – oavsett om TV:n är i färg eller inte.
