Säsongssammanfattning

När röken sakta börjat lägga sig och man kunnat processa exitsamtal, intervjuer och intryck från den torktumlare som är en NHL-säsong. Så börjar det bli dags att försöka sig på en summering. Och det är med en känsla av tomhet och att vara snuvad på konfekten som jag nu ska försöka sätta ord på det som varit säsongen 2024-2025. För med alla intryck, tankar och känslor som den här säsongen gav, så var det inte såhär det skulle sluta. 

Inte så abrupt, tydligt och definitivt som blev. 

För från att det var rimligt att bestämma sig för en bild av det här laget så var den bilden att de var på riktigt. I varje statistikrad så visade man på finfina resultat och stack enbart ut i bemärkelsen att man helt rättmätigt låg på den tabellplacering som man gjorde. 

Det kan låta konstigt, sett till hur allting blev, men det här var den mest homogena och genuint bra upplagan av Tampa Bay Lightning på rätt många år, jag skulle säga sedan någon av de upplagor som faktiskt gick hela vägen. 

Vi kommer att komma till slutspelet och vad det var som hände där, men för någon form av stringens och läsbarhet så får vi väl ändå börja från början. För en sådan fanns det såklart. 

Och till skillnad från starten på säsongen innan, så var man hela, friska och utvilade när man klev på isen för träningsläger i September. 

Och det går väl inte att skriva den här texten och få den att verka något sånär trovärdig om man rundar den stora snackisen både innan och vid säsongstart. För hela, friska och utvilade till trots, så hängde det faktum att man för första gången sedan säsongen 2008-2009 så startade man ett träningsläger utan Steven Stamkos på plats. Och man skulle nu hitta vägar att fylla det tomrum som uppstått av en spelare och människa som funnits där sedan det var global finanskris och en telefonkamera med åtta megapixel sågs som spejsat i de allra första Androidtelefonerna. 

Det är ett tag, och det är ett intryck som man skulle hitta vägar runt. 

Första steget på vägen var ganska naturligt, för när det blev definitivt, så var det också ganska självklart att Victor Hedman, med ett nyskrivet fyraårsavtal i ryggen, skulle få ta över C:et och föra fanan vidare efter sortin från sin bästa kompis och mångmångmångårige lagkamrat. När man dessutom valde att brösta sin misskalkylering och hämta tillbaka Ryan McDonagh från Nashville så visade man med all önskvärd tydlighet vilka slutsatser man hade dragit av den föregående säsongen. 

Man hade landat i att defensiva brister kostar mer än offensiv talang kan väga upp. Och när man utvärderade truppen man förfogade över så fanns där väldigt frejdig offensiv talang, men när matcher skulle säkras, eller när de kunde förloras, så var man tunna och lite felbyggda.

Därav så hade draften gått och blivit Julien BriseBois mest aktiva under den här eran när han under några självande minuter flippade iväg både Mikhail Sergachev och Tanner Jeannot vilket, förutom några draftval och ett mycket fint prospect i Conor Geekie, också låste upp mängder av lönetaksutrymme som alla trodde skulle gå till att skriva nytt med Steven Stamkos. Och det höll i sig ända tills det stod klart, med emfas och tydlighet, stod klart att så inte skulle bli fallet. 

För ju närmare första Juli man kom, och ju mindre man hört om att det faktiskt förekommit skarpa förhandlingar parterna emellan, så pekade allt mer på att nummer 91 inte längre skulle tillhöra Tampa Bay Lightning, och med det låta en era gå i graven. Och det var kanske inte mer dramatiskt än så, egentligen. 

Jag har redan skrivit mina meter om det, så känns onödigt att gå in på det igen. Men med facit på hand så valde man rätt när siktet istället ställdes in på Jake Guentzel, hur ont det än gör att se sina ikoner i en annan tröja. 

För det var precis det som hände. Man valde att allokera det nyvunna kapitalet rakt ner i fickan på den spelintelligenta och oömma måltjuven Jake Guentzel som gjort sig en fin karriär på att vara ett utomordentligt komplement till toppspelare. För efter många år i bredvid Sidney Crosby i Pittsburgh så var det nu dags att kliva in ihop med Nikita Kucherov och Brayden Point. 

Och succén lät inte vänta på sig. Guentzel smälte genast in fint i sin nya omgivning och bidrog med en dimension som man lite saknat tidigare. För med sin kombination av oömhet och måltjuveri så klev han in och gjorde lite fula mål, mål som inte nödvändigtvis kommer att hamna i några ihopklippta highlightpaket på Youtube, men som räknas precis lika mycket för det. 

Guentzels intåg gjorde också att man för första gången på några år hade en renodlad shut-down kedja, eller åtminstone två tredjedelar av en när man kunde sätta ihop Anthony Cirelli och Brandon Hagel på heltid. De två kanske hårdast arbetande spelarna i hela laget tackade för det genom att göra karriärbästa i poäng, vara makalöst bra i boxplay samt kväll efter kväll reta gallfeber på motståndarnas toppspelare. Att Hagel dessutom gjorde över 30 mål utan att göra ett enda i powerplay, trots regelbunden speltid i förstauppställningen, får ses som en rätt mäktig bedrift, som inte enbart bör ses som något negativt. 

Så med det så får vi väl vandra in på det som hände på isen. 

Ska man dra en slutsats av det som försiggick där så sticker väl jämnhet ut. Vissa kanske skulle sträcka sig till att säga jämngrått i vissa fall, men jag skulle nog snarare säga att man spelade coach-hockey på ett sätt man kanske inte gjort de senaste åren. 

För slår man ut det så var det inte några skyhöga toppar, inte heller några bottenlösa dalar. Man vann några i rad, förlorade några i rad. Man såg i många fall till att lyckas få med sig någon poäng även om man förlorade och såg på så sätt till att inte tappa för mycket mark när spelet inte stämde. Man hade under rätt lång tid väldigt stora problem mot lagen i sin egna division, men lyckades mot slutet även putsa till det en smula. 

Kort och gott så genomförde man en grundserie utan att förta sig alltför mycket, och när man dessutom spenderade Trade Deadline med att plocka tillbaka Yanni Gourde och in Oliver Bjorkstrand från Seattle så visade man än en gång att man trodde på vad man hade satt ihop, och att draftval är mångfaldigt övervärderade.

Och med Bjorkstrand och Gourde in så såg lagbygget väldigt intressant ut. I det lag som redan toppade ligan i antal 30-målsskyttar så adderade man ännu en gubbe med 25-30 mål i tanken i Bjorkstrand. Och i Gourde så visste man ju sen gammalt vad man hade att förvänta, och det kändes bara rätt att se 37an glida ut på isen i Amalie Arena iklädd rätt färger igen. 

Så med det så fanns det höga förhoppningar när man tog ner grundserien för landning. Man hade länge häng på att kunna ta hem divisionen, men ett par slarviga förluster under de sista omgångarna grusade de förhoppningarna, och man fick istället ställa sig in på att försöka ta sig igenom ett Florida som ändå haltade sig in i första slutspelsrundan med några frågetecken.

För Panthers hade fått spela sista månaderna av grundserien utan Matthew Tkachuck, och man hade på många sätt sett ganska mänskliga ut under den perioden. Backsidan kändes klenare än tidigare år och i botten av forwardshierarkin så kändes det tunnare än tidigare år.  

Så för första gången på ett tag så kändes det inte som en monumental nitlott att få slåss mot kissekatterna ännu en vår. Men på samma sätt som det var dumdristigt att tippa mot Tampa Bay för fem år sedan, så visade Florida att det är likaledes oklokt att göra det med dem nu. 

För de kom ut och visade sann mästarklass från start. På sant Floridamanér så körde de, retades de och var sådär pestsmittat tråkiga att möta som jag tror bara Florida kan vara i precis hela världen. De flinar, de snackar de spelar konstant över alla de gränser som alla andra är överens om är oanständiga och som om inte det vore nog så är de otroligt bra på både det och att spela ishockey samtidigt. De tar inga fångar, viker inte från något och gör allt som de bara kan göra för att vinna, oaktat vad andra tycker om det. 

Alla hatar dem, och de fullkomligt älskar att det är så, hela deras livskraft närs av motståndarlags och supportrars hat och tårar över vilka hemska representanter för ishockeyn, och i vissa fall för grundläggande anständighet, de är. 

Så även den här gången, i den här matchserien. Jag tycker att matcherna är spelmässigt jämna, jag tycker tillochmed att Tampa Bay är bättre i kanske tre av de fem matcherna som krävdes. Men Florida hade det, de var lite mer framåtlutade, lite kaxigare och, hur mycket det än smärtar att säga det, lite mer av en storebror. 

För när allt kom till kritan så fick Panthers det sista ordet, den sista studsen och den extra centimetern som gjorde att de kunde vinna, förtjänt eller ej. De fick studsar som egentligen ingen kan förklara på något annat sätt än att det nog bara var meningen. De fick mål när dolkstötseffekten var som störst, de kom undan när det behövdes och kunde tack vare det växa som grupp och bit för bit bryta ner ett Tampa Bay som försökte kasta allt de hade i ansiktet på dem. 

Det finns inte mycket annat att göra än att lyfta på hatten åt det. Lightning var själva där för några år sedan, och det märktes tydligt på spelarna i exit-intervjuerna att de landat i den slutsatsen. För även om besvikelsen var stor då de, likt alla andra, känt att det fanns något i den här gruppen, så kunde de också väl känna igen sig i det Floridalag de mötte och inse att det faktiskt bara finns så mycket man kan göra för att kunna stoppa den enorma snöboll som satts i rullning från Sunrise och nu bara plöjer allt i sin väg.

Game recognizes game, brukar det heta på utrikiska. 

Och oavsett om man hade kunnat göra något annorlunda eller ej så är det inte mycket att göra något åt nu, Man kan bara slicka såren, analysera och försöka komma tillbaka bättre nästa säsong. Förutsättningarna finns, de individuella spelargenomgångarna kommer göra gällande att det finns mycket att vara optimistisk över i den här organisationen framgent, mer nu än på många år. Och man är bara lite putsande i marginalen bort från att vara med och bråka ordentligt. 

Men där många går vilse är att man inte kommer att bli det genom att bli ett nytt Florida Panthers, utan genom att bli en mer komplett version av Tampa Bay Lightning.