Var det här landslaget egentligen står är fortfarande provocerande oklart. Det enda man med säkerhet vet är att det står stabilare än för ett år sedan. Mindre vingligt. Mindre panikartat. Men frågan gnager: är det ett resultat av att förbundskaptenens idéer äntligen börjat sätta sig – eller handlar det snarare om att vissa saknade individer nu är tillbaka och sminkar över sprickorna i fasaden?
Försvaret är fortsatt en het potatis. En sådan som bränner handen varje gång man tror att den svalnat. Mot Georgien såg vi gamla synder blossa upp igen som minnen man helst velat glömma. Försvaret var i osynk, avstånden mellan Bergendahl och Carlsbogård var stundtals groteska, som om de försvarade två olika matcher. Viljan fanns där, men efter en misslyckad start hjälpte inte överarbetandet. Det blev mer stress än struktur.
Sedan kom timeouten. Och med den: riktning. Carlsbogård vilades, Darj klev in och plötsligt stod Sverige där med två centrala försvarare som talade samma språk – aggressivitetens. Intensitetens. Synkronicitetens. Försvaret blev tightare, mer beslutsamt, och framför allt: likadant på båda sidor. Det gav effekt. Men det är ändå oroväckande hur skört det hela känns. Det var trots allt Georgien. Ett lag Sverige aldrig kommer möta ett svagare än i det här mästerskapet. Varningslamporna blinkar fortfarande i mörkret.
I det spektakulära EM-ljuset finns det så här långt två svenska spelare som lyser starkare än alla andra: Felix Claar och Nikola Roganovic. Det kommer skrivas många meter text om dessa herrar innan turneringen är över.
”Fullständigt jävla bäst”
Om Claar är det egentligen ganska enkelt: han är bäst. Fullständigt jävla bäst. Länge stod han i Gottfridssons skugga, och det med all rätt – det var Gottfridssons landslag. Men den tiden är förbi. Det finns inte längre någon tvekan om vem som bär det här laget. De invigda har vetat det länge. För den breda massan, som bara dyker upp när nationalsången spelas, har han varit märkligt anonym. Därför är det poetiskt rättvist att han får explodera i ett hemmamästerskap. Fortsätter Sverige vinna och Claar fortsätter dominera, kommer han skrivas in i den allra finaste svenska handbollsadeln. Bläck kommer ta slut.
Nikola Roganovic, å andra sidan, har aldrig haft några problem med anonymitet. Den som jobbar med marknadsföring för landslaget behöver inte fundera länge på vem som ska bli affischpojke för det kommande decenniet. Killen älskar det här. Och vi älskar honom för det. Att i dagens turbohandboll se någon halvjogga hem med majestätisk nonchalans – som en gladiator som redan avgjort striden – är ren njutning. Det är dekadent. Det är teatralt. Det är Nikola.
Ajde, ajde.
Bakom dessa två frontfigurer förtjänar Lukas Sandells mästerskapsinledning att lyftas. Det var inte självklart att han skulle bli uttagen när Aspenbäck flåsar honom i nacken, men så här långt har uttagningen varit helt rätt. Förbundskaptenen måste älska honom. Sandell är tydlighet personifierad. Får han spela, går han på mål. Inga krusiduller. Ingen poesi. Han kommer inte vara spelaren man bygger ett system kring, men som injektion från bänken när allt kärvar är han perfekt. Han spelar handboll som man vill att en kille från Eslöv ska göra. Det får bära eller brista. Än så länge har det burit.
Nu väntar Kroatien. Gruppfinal. Sveriges viktigaste match hittills. Kroatien är något helt annat än Nederländerna och Georgien. Sverige vet det. Kroatien vet det. Och Kroatien är dessutom något helt annat än vad de visat hittills. Det här är ett lag som – likt Italien i fotboll – kan spela exakt så bra som krävs. Inte mer. Inte mindre. De är inte här för att vinna med 15 mål mot blåbärsnationer eller visa moralisk överlägsenhet. De är här för att klämma ur maximal effekt när det verkligen gäller. Utgången? Fullständigt öppen. Det här är en ren 50/50-match.
"Skit ska skit ha”
Snart är gruppspelet över och EM börjar på riktigt. Min förhoppning är att vi slipper Färöarna då. Som bekant klarar jag inte av lag som spelar 7 mot 6 i 60 minuter. Vissa kallar det kreativt. Jag kallar det förgiftning. Antingen accepterar man ett beteende eller så gör man det inte. Det finns inget moraliskt mellanläge bara för att avsändaren är en sympatisk lilleputtnation med Robin Hood-aura.
Skit ska skit ha.
Även i handboll.
Läs mer: Fem punkter efter Sverige-Georgien
