Orca's Corner: #9 –So it begins. The great rebuild of our time…

I oktober så tippade USA Today att Vancouver Canucks skulle inkASSEra 65 starka poäng och sluta (givetvis) sist i hela NHL. I ungefär samma veva spottade EA Sports simulering – äks. ”NHL 17” – ur sig en 63 poängs säsong för BC:s stolthet. Canucks mottog dessa säsongstips med hånfullhet och mer än en skopa snäsighet. Den vanligtvis så timide Henrik Sedin sa bl.a. att ”That (low point projection) should be impossible” och att han mycket riktigt sett tipsen och skrattat åt dem. Och som Vancouver Canucks visade sina belackare. Man flög ut ur boxen och snodde åt sig fyra raka segrar (tre genom OT/SO) och stoltserade med nio poäng av tio möjliga efter de första fem matcherna. Sen slog verkligheten till som livets första praktfulla hangover efter en alldeles för sen och blöt kväll. Värst blev bakfyllan för Head Coach Willie Desjardins som kort efter säsongen fick beskedet att han inte längre var önskvärd i klubben. Beskedet var förväntat och befogat, men man lurar sig själv om man tror att Willie är början och slutet på Canucks problem.  Totalt spenderade Desjardins tre säsonger vid rodret och hans record är talande för den stadigt nedåtgående spiral klubben befinner sig i:

• 2014-15: 48-29-5, 101 poäng. 236 GF, 220 GA.
• 2015-16: 31-38-14, 78 poäng. 186-239.
• 2016-17: 30-43-9, 69 poäng. 178-241. 

Så, utöver den allt skralare poängskörden, har även målskyttet sinat i takt med Sedinarnas naturliga regression samtidigt som försvaret läckt mer och mer (och då ska man ha i åtanke att Miller/Markström varit mer än bra som målvaktspar). Desjardins inledde sin tid vid rodret som en friskt fläkt, med progressiva idéer som ledde till en hockey där man lyckades outscora sina läckor. När yxan slutligen föll så var Canucks ett lag som var helt beroende av att Miller/Markström släppte in två mål eller mindre. Det var under Desjardins enda slutspelsserie som fröet av tvivlet, som över tid blev en totalt förhärskande styrkraft i Desjardins coachning, slog rot. Canucks blev dominerat, outcoachat och utspelat av ett på pappret underlägset lag. Efter det samlades felbesluten på hög. Man gav upp på Zack Kassian för Brandon Prust. Man identifierade Luca Sbisa som en nyckelpjäs i Kesler-trejden (som sedan blev Bonino + för Brandon Sutter). Man gav Dorsett en saftig förlängning. Man kastade pengar på Loui Eriksson. Man spelade dödgrävarhockey och man kvävde de unga spelarnas kreativitet. Man lutade sig emot samma kärna av veteraner som svikit så kapitalt sedan 2011-2012 säsongen. Ni inser ju när ni läser att väldigt få av dessa snedsteg hör hemma på Desjardins bord, men i professionell sport så är det tränaren som får foten först. När Trevor Linden och Jim Benning nu slutligen verkar ha snubblat in på rebuild-spåret så var det då bara naturligt att man lämnade veterankramaren Desjardins i bakvattnet – även om man själv knuffat i honom där utan flytväst.
***
Award Season…
Sticker ut hakan och konstaterar att ingen Canucksspelare kommer prisas under NHL Awards i Las Vegas, men självfallet skall bloggen dela ut priser ändå. Vi går direkt på huvudtrofén Sedin Trophy som för första gången sedan säsongen 2006-07 inte går till någon av tvillingarna från Övik (Kuriosa: 2005-06 vann Markus Näslund, fyra poäng före Henrik). Årets vinnare är också den första sedan 1998-99 som inte är född i Örnsköldsvik. En mycket imponerande era är därmed över, och jag vågar säga att det aldrig kommer att ske igen, men vinnaren är såklart Bo Horvat – som trots att han inledde säsongen som fjärdecenter lyckades hålla undan Henrik Sedins anstormning och vinna laget s interna poängliga efter att ha skrapat ihop 52 poäng, fördelat på 20 mål och 32 assist. Henrik Sedin fick nöja sig med 50 pinnar och brodern Daniel 44. Horvat har varit en av lagets positiva storylines under säsongen och har tagit stora steg i sin utveckling. Han är lagets offensiva dynamo, men en 17 matcher lång måltorka avslutade säsongen – lustigt nog i samband med att Burrows skeppades iväg, och/eller då Horvat och vapendragaren Baertschi började matchas som lagets de facto förstakedja. Horvat är RFA och vi får hoppas att Benning knyter fast den blivande lagkaptenen (Bowie kommer sporta ett permanent ’A’ i höst, var så säkra) på ett långtidskontrakt.
 
Pavel Bure Trophy delas ut till lagets bästa rookie (Bure gjorde 60 poäng på 65 matcher som rookie 1991-92) och vinnaren är självfallet Troy Stecher. Backen som snappades upp från Collegehockeyn noterades för 71 matcher, 3 mål och 21 assist och gavs en stadig dos av istid under sitt första år som proffs. Det finns egentligen inga rivaler, även om Canucks gett många spelare sina första NHL-matcher under säsongen. Nikita Tryamkin, den ryska bjässen, är väl närmast – men fortfarande långt efter. Båda två är hörnstenar i Canucks ombyggnation och bör uppta två av sex backplatser ut ur campen nästa säsong.
 
Sami Salo Trophy ges till den spelare som trots svårigheter under säsongen motsvarat, eller helst överträffat, förväntningarna på spelaren ifråga. Vinnaren i år är lika given som Troy Stecher – då Markus Granlund spenderade stora delar av säsongen jämte possessiondödaren Brandon Sutter, och resterande med en trasig handled, och ändå prickade in 19 mål. Det var gott nog för en andraplats i laget och markerade även karriärbästa för finländaren.

Orca Trophy föräras den spelare som varit lagets absolut viktigaste spelare under säsongen. Här är konkurrensen betydligt tuffare än i övriga kategorier eftersom Sedinarna (särskilt Henrik) alltid förtjänar ett seriöst övervägande, och redan nämnde Bo Horvat har varit lagets mest sevärda och drivande spelare. Samtidigt spelade Ryan Miller 54 matcher (högsta noteringen i blågrön uniform) och under 2017 bar han laget på sina åldrande axlar. Man kan ha hur mycket reservationer man vill om att Markström överglänste veteranen under 2016 - och att Millers starter borde beskurits med sisådär 13 matcher. Faktum kvarstår: Ryan Miller möjliggjorde att lagets yngre förmågor fick doppa fötterna i NHL-vattnet, eftersom han som sista utpost alltid höll laget med i matcherna. Miller blir nu UFA och kommer erbjudas en förlängning (*suck*) av Canucks. Spelmässigt är han värd det.  Precis som han är värd årets Orca Trophy – och detta kommer från internets störste Markströmkramare.
***
The season is over…
Säsongen är slut, long live the offseason! Men, fear not: för bloggen går inte i dvala bara för att Canucks inte spelar hockey. Det finns en draft att se fram emot, en sommar fylld av inriktningsdefinierande kontraktsförlängningar och en coachvakans som skall fyllas. Så före ni vet ordet av så hörs vi igen. Live long and prosper!