Match 4: Luften ur

För man har alla möjligheter att stänga detta. Florida lägger sig bokstavligen på rygg och ber om att få kniven instucken. Men impotensen hos ett Tampa Bay som varit ligans mest virila lag under majoriteten av grundserien är slående. För när detta summeras, kanske redan efter nästa match, så kommer Lightnings oförmåga att göra mål i powerplay vara den stora skillnaden. 

Visst, Florida gör inte några PP-mål heller, men de känns hela tiden lite tyngre, lite giftigare och lite djupare i fem mot fem, och i en offensiv rätt platt serie såhär långt så har det gjort skillnaden. 

Tampa Bay måste nyttja sina chanser, man måste sticka hål på den uppsvällda ballong av odödlighet och sjölvförtroende som är Florida Panthers. De behöver inte fundera just nu, för man ger dem ingen anledning. 

Det är lite slarvigt, lite mjukt och lite fint. Och där bakom har rivjärnen inte den skill som krävs för att kunna penetrera och ta betalt för sitt förtjänstfulla arbete på den nivå som skulle behövas. 

Florida känns bättre, och förmodligen så är de också bättre. Åtminstone på slutspel och vad det innebär. 

Det må låta domedagsdeppigt här, nog för att det är så. För även om man orkar resa sig, samla kraft och mod och ta nästa match. Så ska man ändå ta två till, i rad, efter det. 

För det är få lag som tar sig så långt som till slutspel, än mindre två raka finaler, med ens ett uns av att förlora tre raka matcher i sin DNA-sträng. 

Oddsen är inte muntra. 

Så nu står man framför ännu en tidig semester, under en säsong som lovade väldigt mycket mer. Det är trist, särskilt som den här serien hade kunnat se väldigt annorlunda ut och det hade inte varit det minsta konstigt. 

Ständigt de där små marginalerna, antingen med dig eller mot dig. Och det är inte svårt att peka på vilka som vunnit över Fru Fortuna under den här rundan. 

Troligen för att de är bättre. Helt enkelt. 

Men vi får åtminstone en match till, en anledning att hoppas på ett mirakel. 

Och det är bättre än alternativet.