Match 1: Män mot pojkar

Om vi spolar tillbaka banden till början av 20-talet och de första slutspelserierna de här lagen emellan så var det en faktor som spelade en enorm roll i att Tampa Bay kunde gå segrande ur de två första bataljerna lagen emellan. En faktor som nu visar sig lika stor, fast åt andra hållet. 

För tittar man på lagbyggena som ställdes mot varann då, så var det ett Tampa Bay sprängfyllt med spelare som hade gjort det förut, var där, sett det, upplevt det, “walked the walk” som man säger på utrikiska. Mot ett Florida med mängder av talang, men med ett helt koppel av unga spelare som då tog sina första slutspelsskär, eller åtminstone nästan. Det var Gustav Forsling, Eetu Loustarinen, Sam Reinhart och Anton Lundell med flera som alla skulle addera slutspelsmärket till sin scoutarsenal. 
Spolar man fram tills idag, så har de där killarna nu växt in i sin slutspelskostym. De är trygga i den och i den situation som en resa genom Stanley Cup slutspelet faktiskt sätter en i. Nu är de tongivande, gör sitt jobb och fyller sin roll, de vet vad som krävs och de har sett och gjort tillräckligt mycket för att inte låta stundens tyngd hindra dem från att göra det. 

Går man då över till Tampa Bay, så finns det såklart många spelare som gjort det förr, som vet vad det innebär och mer än så. Men, där bakom, så finns det ett koppel med spelare som samtidigt ska doppa tårna i slutspelsvattnet. För Gage Goncalves, Conor Geekie, Emil Lilleberg, JJ Moser är exempel på några killar som inte gjort det här innan. De har inte sett det, inte känt det och inte klarat av det i den utsträckning som krävs för att känna sig trygga i hela situationen. 

Det är inget man får gratis. Det tar tid, försök och läropengar. Och en av dessa läropengar kom i sanning under natten. 

För det var i allt väsentligt män mot pojkar när akt ett utkämpades i Amalie Arena. 
Det var ett Tampa Bay som lite grann lämnat vad slutspelshockey innebär i omklädningsrummet och gick rakt i fällan hos ett Panthers som spelade slutspelshockey till dess i det närmaste perfektion. De var tighta, robusta och elaka. När det osade illa så behöll man lugnet, när läge uppstod så högg man på ett obönhörligt sätt. Man lämnade Lightning utan svar, utan hopp och, tillsist, utan chans. 

Nu kanske man kan göra kopplingen att jag skyller på de oerfarna här. Så är inte fallet. Däremot så är det naturligt att hela kedjan blir lidande om några länkar är gjorda av aluminium, även om resten är av härdat stål. 

För de gör så gott de kan, men det kostar kanske lite för mycket offensiv zontid för Florida, det kostar att toppspelarna som ska göra det får börja i defensiv zon istället för i offensiv, och framförallt kostar det att Panthers inte ser dem som något direkt hot, och på så sätt kan lägga all sin fokus på att neutralisera Lightnings toppgubbar. För i botten sex så kommer Florida att vinna kampen på att deras spelare där helt enkelt är bättre. 

Det gör allt ganska så knepigt. Särskilt som skador nu också verkar stå som spön i backen, vilket sätter ytterligare press på någon av de som normalt inte behöver att kliva fram, vilket inte bara är att göra. Särskilt som man har fullt upp med att reda ut allt annat. 

I slutändan är det såklart bara en match. Och efter vad vi lärt av otaliga slutspel så kan den säga allt eller absolut ingenting alls. Men när allt summeras efter match ett så var det män mot pojkar, och det kommer att krävas en snabb tillmognad om inte Lightning ska gräva sig ett ännu djupare hål på torsdag. 

Nu vet vi alla att det är relativt svårt att bara bestämma sig för att växa upp. Men man måste nog ge det ett ärligt försök. För det värsta med att bli bländad av strålkastarljuset i match ett, är att det då lyser ännu starkare i match två. 

Och det är något man helt enkelt bara måste hantera.