För det kan, som sagt, vara nära och behagligt att bara avskriva de första två matcherna som usla insatser baserat på resultaten. Men det är att göra sporten ishockey, eller sport överlag, en otjänst. Eller kanske, om man vill gräva sig ner i djupa resonemang, inte bara sport, utan livet i stort. 

För på samma sätt som man i livet många gånger kan känna att man inte får tillnärmelsevis så mycket som man förtjänar, så funkar ishockey i de allra flesta fall precis likadant. 

Därför bör man aldrig bedöma på resultat, särskilt inte i enstaka matcher. Det vet de som jobbar med det, vilket är varför det kan vara frustrerande när en coach står och säger att han var nöjd med mycket som laget gjorde i en 6-2 förlust. Det låter löjligt där och då, i en lite macho värld som hockeyn är så blir man ganska snabbt både idiotförklarad och halvt avpolletterad.

Men som så många gånger förr så finns det en anledning till att fans bara är fans och att de som jobbar med ishockey faktiskt behåller sina jobb. De som kan se bortom resultat, känslor och allt det där joxet som hör sporten till, tenderar alltid att då mest rätt med tiden. 

För var Tampa Bay Lightning så värst mycket bättre idag än man varit tidigare under serien?

Nej, faktiskt inte. För man har faktiskt varit ganska bra tidigare under serien också. Problemet har bara varit att de studsar som i de allra flesta fall fäller avgörandet i framförallt slutspel, har grinat emot dem samtidigt som de hjälpt Florida. Det har ofta sin grund i att man ändå får det man förtjänar, men det är också så att betalningen för gott uppförande och fina insatser sällan är direkt. Utan man kan också behöva bruka en hel del tålamod i väntan på att få lön för sin möda. 

Och ska man sammanfatta kvällens match tre så var det inte ett Tampa Bay-lag som spelade en jättemycket bättre hockey, utan snarare ett Tampa Bay-lag som fick betalt. 
Plötsligt så fick man en räddning när man behövde det, ett mål när man behövde det och bara i allmänhet en känsla av en lätt vind i ryggen istället för en styv kuling i nyllet. Och det är den känslan som får en grupp av hockeyspelare att växa en centimeter eller två. Och som ett brev på posten så funkar de saker som tidigare upplevts inte fungera alls mycket bättre.

Avsluten blir lite farligare, passningarna lite hårdare och krispigare, bröstet är framme lite mer och en helt annan approach visar sig. 

Jag antar att det är det man kallar för självförtroende.

Och självförtroende gör all skillnad i världen när man håller på med sport. 
Det sprider ett lugn och en känsla av att saker och ting kommer lösa sig. Man kommer att försöka inbilla sig det jämt såklart, men det är bara när man är i zonen som man faktiskt tror på det på riktigt. Då spelar yttre omständigheter mindre roll, oroligheter och sorl kommer inte åt och man har en oomkullrunkelig tro på det man gör. 

Det vinner matcher när matcherna tätnar. 

Så även ikväll, trots lite bistra förutsättningar med lite skavanker på ett gäng spelare och Brandon Hagel avstängd, så går man ut, rider ut stormen och hugger när lägena uppstår. Och däremellan så utstrålar man ett lugn och uppträder väldigt samlat. Vilket är smittsamt från toppspelarna och det gör att gröngölingar som Gage Goncalves och Conor Geekie plötsligt ser ut som de aldrig gjort något annat än att spela slutspelshockey. 

Det är häftigt att se, det är en stark kraft och det är enormt viktigt att hitta den här känslan så här års. 

Men samtidigt så gör en fluga ingen sommar. Så nu är det upp till bevis att visa i nästa match att man faktiskt är tillbaka på rätt spår nu. Att man har hittat sin mojo igen och är redo att åka på en lång resa. 

För nu har man gjort en Serie Av det här, och man har gett Florida iallafall något att tänka på. Och det var väl ungefär det man kunde ha hoppats på när man klev in i den här fighten. 

Oavsett vad så verkar man ha skakat av sig den upplevda hopplösheten och man ge intrycket av att tro på det på riktigt, vilket räcker en lång bit bara det. 

Nu återstår et bara att se hur långt det kan dra det här.