Match 2: En begynnande hopplöshet

Det kanske låter paradoxalt, då den typiska slutspelshockeyn är något som normalt passar Florida väldigt bra, och hade de varit i underläge någon gång under tiden såhär långt så hade de med all sannolikhet plockat fram det. Men nu har de inte det, och då vinner de storligen på att låta matchbilden vara blasé.

För till allra största delen har matcherna varit väldigt platta, ganska händelsefattiga och märkligt energilösa. Tiden mest går för att Florida gör ett fint jobb med att skjuta den framför sig och Tampa Bay känns bedövande nervösa och stressade. Panthers har kommit åt dem utan att direkt behöva göra något särskilt alls. 

och med der så står ett Lightning som oftast brukar ha ett svar på det allra mesta, ganska så mållösa.

Det är okaraktäristiskt, för att uttrycka det milt, vilket nästan är mer oroande än den något prekära resultatmässiga sits man nu satt sig i. För det ger absolut ingenting att hålla sig fast vid. 

Har man en plan? Funkar den? 

Det verkar inte så, och för varje minut som går utan att man får något att gå på så växer sig monstret på andra sidan bara större och större. Inget man gör har någon verkan, inget man kastar i ansiktet på motståndet kommer åt dem. Då är det inte långt ifrån att kännas ganska så hopplöst. 

Man befinner sig i läget där saker behöver komma lite gratis. En studs, ett skitmål, att något händer som mildrar känslan av att hela världen konspirerar mot dem. För den finns där, och bidrar till den håglöshet som lätt uppstår när man försöker och försöker men bara trampar sig fast i den trögaste av alla leror. 

För blickar man tillbaka mot när man var bra på slutspelshockey, så fick man studsarna när man behövde dem, välförtjänta eller ej. Man fick målet som fick motståndet att börja fundera, eller räddningen, stolpträffen eller den oförklarliga missen som gjorde att man kände att hockeygudarna gick hand i hand med dem. Vilket gjorde att man visste att det kom om man bara fortsatte. Det är något man såklart försöker intala sig nu också, men då trodde man verkligen på det. 

Nu är det bara frustrerat, tungt och en upplevd känsla av orättvisa som omgärdar hela Tampa Bay LIghtning. Vilket gör att alla de mantran man försöker intala sig står sig ganska slätt när verkligheten visat på den raka motsatsen. 

Och det värsta av allt är att jag inte heller har någon klar plan för hur man ska hitta in i den här serien, mer än att hoppas på tur. För det är energi som saknas, det är glöd som saknas, det är det där som man inte kan sätta ett uttryck på, men som man ser när det finns. Ett extra klipp i skäret, en extra inställd skärpa i skotten, en känsla i mångt och mycket. 

Något som får det blod, som just nu är fullständigt stelfruset, att börja pumpa igen. 

Man kanske ska kalla det hopp. Jag vet inte, men det är väl just hopp som behövs, när läget i övrigt känns ganska hopplöst.  

Det är klart att solen kommer att gå upp imorgon också. Men det är likaledes självklart att den kommer att skina lite varmare i ansiktet på de som jazzar runt på gatorna i Miami och Fort Lauderdale, än på de som vaknar upp i Tampa. 

Men som Julien BriseBois sa för några år sedan, jag tror det var under slutspelet 2022. 

Embrace the suck, and dance in the rain.